Nu är det höst. På allvar. Sommaren har rent vädermässigt varit riktigt skaplig, och dessutom dragit ut på tiden riktigt ordentligt. Jag gick ute i shorts för bara lite drygt en vecka sedan. Men nu är det som sagt höst. Temperaturen har sjunkit, den eviga motvinden har kommit tillbaka till Östgötaslätten.
Men är hösten så tokig egentligen? Jag tror jag brukar konstatera varje år att denna årstid faktiskt är rätt fin, särskilt nu när alla färger börjar komma men det fortfarande är skapligt skönt ute. Sedan finns det förstås vissa dagar, med regn och rusk och annat otrevligt, som man helst skulle vara utan. Men på det stora hela får jag vid den här tiden på året nästan en illusion av att vara uppe i fjällen, något som jag njuter mycket av.
Det är också vid den här tiden på året som folk i allt större utsträckning börjar krypa hem till varandra framåt eftermiddag eller kväll, sätta på en laddning te eller korka upp en flaska rött, och bara sitta och mysa i höstmörkret. Vilket också är något jag njuter mycket av. På något sätt är det som om hösten gräver fram den inre filosofen i de flesta av oss. Det är nu livets djupare frågor diskuteras igenom på allvar, det är nu vi rotar runt i varandras känslor och plockar fram allt som varit dolt. För en grubblare blir hösten en säkerhetsventil, stämningen och vinet gör det möjligt att lätta på trycket på ett sätt som aldrig går annars.
Är då hösten den bästa årstiden? Sådana graderingar befattar jag mig inte med. Varje årstid, varje månad, varje vecka, har sin charm. Det gäller bara att hitta det positiva och njuta av det. Tänk på det, visst håller ni med?
Oskar - bland de röda löven
