Ut i världen ska vi vandra...

Snart är det här, det stora äventyret. Och det känns inte konstigt alls. Det känns bara bra. Det är det här jag ska göra nu. Det är rätt. Jag har kommit fram till att jag nog är den typen av människa som inte kan vara för länge på ett och samma ställe. Jag behöver luftombyte, jag behöver nya intryck, jag behöver stimulans för mitt äventyrstörstande sinne. Och då duger det inte att sitta på sin häck och gruffa om hur tråkigt det är, då måste man göra något åt saken. Det är en insikt som växt i mig i flera år nu. Och jag inser mer och mer att jag inte kommer att gå den konventionella vägen i mitt liv. Att bara hamna på ett vanligt regelbundet jobb på något vanligt företag i en vanlig Svensk stad, det känns inte som ett alternativ som skulle göra mig lycklig. För mig ligger hela världen öppen, och det går inte att säga var jag kommer att hamna eller vad jag kommer att syssla med. Ganska skön tanke, tycker ni inte?

Nu är i alla fall första anhalten Itacaré, Bahia, Brasilien. Sju veckor är inte så lång tid, men det är ändå ytterligare ett stort steg på vägen mot ett liv som världsmedborgare. Vad händer sedan? Hem till Sverige och lägga fram uppsatsen förstås. Men efter det? Jag vet inte. Men det känns inte konstigt eller fel det heller. Jag måste få ordning på mina drömmar och livsmål, har kommit en bit på väg i den frågan, men jag är samtidigt inte framme på långa vägar ännu. Som sagt, världen ligger öppen. Nu gäller det bara att se möjligheterna, fånga dem och sedan utnyttja dem till fullo. Det kanske kan verka stort och överväldigande. Men jag är inte rädd. Är du?

Oskar - blickar mot horisonten

Resfeber?

Elva dagar kvar. Sedan lämnar jag Sverige för min längsta utlandsvistelse hittills. Man skulle ju kunna tro att resfebern skulle ha börjat göra sig påmind, men av den finns inte ett spår ännu. Det kanske ingick som bonus när jag fick min hepatitvaccination, ett heltäckande skydd mot resfeber...

Något som hade kunnat bli ett problem var inrikesflyget i Brasilien, som jag inte hade bokat. Blev en liten aning bekymrad när jag upptäckte att det bara går att betala med brasilianska kort på http://www.tam.com.br/. Men nu när jag vaknade så fick jag en snilleblixt och provade att leta efter flyg från Rio till Ilheus på http://www.gotogate.se/ (där jag bokade biljetten från Arlandatill Rio), och det gick alldeles utmärkt. Så där kan man säga att det lyftes en rätt ordentlig sten från mitt bröst. Det blir inte billigt, men det struntar jag blankt i just nu.

Vad händer mer? Uppsats-pm är i full gång. Kul att skriva på engelska, har äntligen börjat få lite flyt på det. Att dessutom få skriva om något jag verkligen tycker är intressant gör att uppsatsarbetet blir ganska mycketmer motiverande nu än förra året. Ett under att vi lyckades bli klara då. Men den här gången känns det faktiskt att det ska bli roligt att skriva. Avslutar med en länk till min resdagbok. Skriv gärna upp dig på maillistan. :)

Oskar - inte så packad ännu

Funderingar i en cafésoffa

Att sitta på NH och jobba kan ha sina sidor... Sitter och lyssnar på diskussionen vid bordet bredvid (går inte att undvika, de pratar med höga och gälla röster och verkar inte förstå att alla runtomkring kan höra). Det är rätt intressant. Något jag fick höra alldeles nyss, till exempel, är att "rökare är väldigt deprimerade". Sådär fortsätter det, samtalet blir konstigare och konstigare och mer och mer förvirrande. Hårda politiska åsikter blandas med renodlat flum. Jaja...

Egentligen sitter jag här för att plugga, eller vad man nu egentligen ska kalla det. Jobba kanske är ett bättre uttryck? Håller i alla fall på med att skriva D-uppsats, och det går faktiskt framåt. Och snart bär det iväg till Brasilien där jag ska sammanstråla med min uppsatspartner. Där ska vi sedan genomföra ett gäng intervjuer, skriva en massa och dessutom hinna med en hel del annat trevligt och icke uppsatsrelaterat.

Tillbaka till NH. Trots högljudda och konstiga bordsgrannar har jag av någon anledning mycket lättare att koncentrera mig här än hemma. Vet inte riktigt vad det beror på, men så är det. Det är något med miljön som gör att jag blir avslappnad och trivs väldigt bra. Så det jag inte får gjort hemma, det blir avklarat här. Skönt att ha ett sådant ställe, där man i princip kan bosätta sig under perioder med mycket att göra, sitta med datorn och jobba, dricka kaffe när det suget börjar komma och dessutom käka god mat. Mitt kontor är en soffa på ett café, är det inte helt otroligt?

Vilket dock för mig in på att jag måste få något vettigt gjort nu, kan inte sitta här och dega och skriva ovidkommande inlägg i bloggen. Så nu blir det en tur upp till baren, där jag ska beställa en kopp gott kaffe. Och sedan är det några timmars hårt arbete som gäller...
Cheers!

Oskar - mitt i smeten

Återkoppling till häxjakten

Jan Guillou i kvällens avsnitt av Häxornas Tid på tv4: "...och det skulle dröja hundratals år innan barn återigen började uppträda i svenska domstolar och vittna om samma saker".

Det är bara att beklaga att så tillåtits att ske. Tur att det finns lite intelligens kvar i samhället i alla fall. Kanske kommer förnuftet att segra igen?

Oskar - trött och frusen

Motvind...

Tackar för det, IBV! Jag menar, snacka om tungrodd och oflexibel organisation. Det är lätt att bli en aning uppgiven när de verkar anstränga sig allt de kan för att slå undan fötterna på en. Och de verkar ju inte inse själva vad de håller på med heller, de tänker bara på sin egen bekvämlighet istället för att fullgöra sin uppgift och finnas till för de studenter de faktiskt har betalt för att stödja. Men nu är det bara att kämpa, systemet ska inte få vinna den här gången.

Oskar - en aning missnöjd...

Lite senare är det bara att konstatera att det verkar löna sig att inte ge upp. Visst, det märktes att de var en aning skeptiska, men det gick att få dem att ge med sig i alla fall. Så nu är det bara att hoppas att allt praktiskt klaffar, sedan bär det iväg...

Höstfunderingar

Nu är det höst. På allvar. Sommaren har rent vädermässigt varit riktigt skaplig, och dessutom dragit ut på tiden riktigt ordentligt. Jag gick ute i shorts för bara lite drygt en vecka sedan. Men nu är det som sagt höst. Temperaturen har sjunkit, den eviga motvinden har kommit tillbaka till Östgötaslätten.

Men är hösten så tokig egentligen? Jag tror jag brukar konstatera varje år att denna årstid faktiskt är rätt fin, särskilt nu när alla färger börjar komma men det fortfarande är skapligt skönt ute. Sedan finns det förstås vissa dagar, med regn och rusk och annat otrevligt, som man helst skulle vara utan. Men på det stora hela får jag vid den här tiden på året nästan en illusion av att vara uppe i fjällen, något som jag njuter mycket av.

Det är också vid den här tiden på året som folk i allt större utsträckning börjar krypa hem till varandra framåt eftermiddag eller kväll, sätta på en laddning te eller korka upp en flaska rött, och bara sitta och mysa i höstmörkret. Vilket också är något jag njuter mycket av. På något sätt är det som om hösten gräver fram den inre filosofen i de flesta av oss. Det är nu livets djupare frågor diskuteras igenom på allvar, det är nu vi rotar runt i varandras känslor och plockar fram allt som varit dolt. För en grubblare blir hösten en säkerhetsventil, stämningen och vinet gör det möjligt att lätta på trycket på ett sätt som aldrig går annars.

Är då hösten den bästa årstiden? Sådana graderingar befattar jag mig inte med. Varje årstid, varje månad, varje vecka, har sin charm. Det gäller bara att hitta det positiva och njuta av det. Tänk på det, visst håller ni med?

Oskar - bland de röda löven

Kollektiv eller individ?

Liten fundering bara, apropå det förra inlägget: Varför tänks det så mycket kollektivt, när det i själva verket är fria individer det handlar om? Det finns problem som måste lösas, men dessa problem kommer bara att förvärras så länge de som säger sig försöka lösa dem tillskriver halva befolkningen kollektiv skuld, och samtidigt bara försöker lösa halva problemet. Vad göra?

Oskar - jag är jag och inte du